Är det inte märkligt att till och med när försvarsfrågan är i förgrunden - så får den stå i bakgrunden. Efter försvarsministerns bullriga avgång så diskuteras bland analytiker i TV-sofforna mest hur detta påverkar regeringens politik och i alla avseenden utom de säkerhetspolitiska. 

Försvaret var ingen stor valfråga - inte ens en liten sådan. Kanske var det rätt, för det finns mer akuta sociala problem i form av utanförskap och orättvisor - men försvars- och säkerhetspolitik är långsiktig - och de beslut vi tar idag får vi leva med i decennier. Hur ser världen ut om 5-10 år? Ingen vet. 

Vad vi däremot vet är att oavsett politisk färg på regeringen, så kommer vi att fortsätta att låta försvaret vara budgetregulator och pengareserv - fastställa försvarsanslag utifrån fördelningspolitik - och sedan låta dessa försvarsbudget styra de säkerhetspolitiska hoten. Det är bara att hoppas att vår omvärld är inblandad i samma budgetprocess - så att den kan anpassa sin hotfullhet till vår budget. 

Väldigt få är de som resonerar kring det världspolitiska läget som håller på att utvecklas framför våra ögon med ett allt mer sönderskjutet USA, kaxigare Ryssland, starkare Kina, folkrikare Indien, våldsammare Afrika...

Huruvida förändringar framöver är av godo eller ondo beror på hur man ser på det och var i världen man sitter - men att blunda för det och inte ta intryck, är ansvarslöst.

Till den som säger att oro är överdriven och att det säkerhetspolitska läget i vår del av världen inte kan ändras över natten - påminner jag bara om Berlinmurens fall. På några veckor och månader ändrades förutsättningarna inte bara för Europa - utan även världen. Till det bättre för de flesta - men inte för de styrande i DDR som bara dagar innan muren revs firade DDR 50 år som nation. Så snabbt gick det. 

Kan det gå ännu snabbare nu? I vilken riktning?